citatdagligen.blogg.se

Jag ville skriva något för att kunna hjälpa andra. För att någon annan ska kunna läsa det här, och känna hopp någonstans i mörkret. Det började sommaren 2010. Det tog slut med min dåvarande flickvän, som jag tänker kalla Frida av anonyma skäl. Jag var förkrossad, hela mitt liv tillhörde ju denna människa. Men jag försökte bara bita ihop, vara stark.

Augusti kom. På en sida på internet la min bästa vän upp något i stil med "Får man vara så här lycklig? :)" Jag förstod ingenting, och frågade vad som var på gång. Samma kväll fick jag ett långt mail från både mitt ex och min kompis. De förklarade att de fallit för varandra, att de var tillsammans. De hade varit kära den sista tiden på mitt och Fridas förhållande. Tro mig, jag har aldrig fått ett sådant slag i magen. Jag kräktes den kvällen, jag mådde så fruktansvärt dåligt och ville bara dö. Det är fortfarande ett under att jag somnade den natten.

Tiden gick lite. Jag överlevde, även om jag mådde sämre än någonsin, och jag bråkade med allt och alla. Även Frida, även om det skar i hjärtat på mig. Någon gång i augusti berättade Frida för mig att... well, Frida var inte Frida. Frida var kille. Återigen, av anonyma skäl säger jag inte hans riktiga namn, utan kallar honom för Richard. Så den Frida jag känt var nu en Richard. Jag var förvånad, men ändå inte. Han hade aldrig varit riktigt feminin.

Hur som helst. Jag blev lite nyfiken. Jag läste lite om det där med trans. Allt eftersom jag lärde mig om det, så insåg jag att... ja, det passade ju in på mig lite? Jag har aldrig någonsin gillat det faktum att jag kom in i puberteten, jag grät dagen jag fick min första mens. Jag har alltid hatat min kropp. Av ren nyfikenhet, för att se om det kändes bra, lät jag två av mina vänner över msn kalla mig för kille och Sky några dagar. Det var en enorm känsla, jag var så lycklig. Sakta men säkert insåg jag att fan, jag var inte tjej. Jag var född i fel kropp. Jag band in brösten ibland, stoppade ner en fylld strumpa i byxorna för att känna. Det var underbart. Jag insåg vem jag var.

Jag pratade med min svensklärare. Förklarade hur jag kände, vem jag var. Hon tyckte jag var stark, och efter lite mod pratade jag med både skolsköterskan och min mamma. Skolsköterskan tog mig som sitt projekt, gav mig saker för att underlätta osv. Min mamma tog det bra, men jag tror inte hon riktigt förstod. Jag var inte hennes dotter, jag var hennes son. Jag mailade pappa, som bor i ett annat land. Han trodde mig inte, men sa att han älskade mig.

Samtidigt som allt detta bröt helvetet ut på riktigt. Min kompis och jag bråkade, min kompis och Richard bråkade varje kväll, vilket drev Richard till vansinne. Vi kom närmare varandra igen. Jag var glad den dagen det tog slut mellan dom, det var bara en tidsfråga. 

Tiden gick, det blev jul. Nyår kom. Den spenderades med Richard, hos hans mormor och morfar. Vi var båda som nykära, det var underbart. Kvällen innan skolan började smsade jag min bästis här nere. Hon trodde jag skojade först, då jag smsade mitt i natten, men tog mig sedan på allvar. Hon är underbar, så nyfiken och vill att jag ska förklara saker hela tiden. Det är ganska kul.

Tillslut kom dagen jag väntat på. Jag och Richard blev ett par igen. Jag var lyckligast på jorden, det må ni tro. Det var sista terminen i nian. Jag slet som ett djur över betygen, även om jag slutade med ett ig i idrott. Jag var helt enkelt inte med, jag klarade inte av det. Linkin konserten i Stockholm kom. Jag åkte upp till min pojkvän, vi hade det underbart. Jag var återigen lyckligast av alla.

Men, med min vanliga tur tog det slut än en gång. 

Det jag vill visa med min historia är dock inte det. Jag vill att alla ska förstå att vad som än händer så går livet vidare. Jag har förlorat och bråkat med de jag älskar, jag mår varje sekund av min dag fruktansvärt över min kropp, jag hatar att alla kallar mig hon och mitt födelsenamn. Men jag måste kämpa på. Jag samlar mig för att ringa till BUP, för att kunna få min remiss till en könsutredare. Jag har ett as till pappa (han stödjer mig inte, i stort sett), en mamma som inte förstår och lever i min egen värld, gömd från alla andra. Men man måste kämpa vidare. Aldrig någonsin är livet värt att ta slut på. Det finns hjälp, i allt man inte tror. Från en läkare till en hund, det vet bara du. Men ge aldrig upp hoppet, du har hela livet framför dig. Och du har ju faktiskt ingen aning om vem du kan stöta in i imorgon, vad som kan hända, eller hur?