Jag vill inte låtsas längre.
Min största rädsla är ensamhet. Att vara ensam av egen vilja, visst. Men när den är påtvingad i flera månader/år så nej. Jag blir stressad/orolig bara av att tänka på det. Jag tar åt mig så jävla fort när någon säger något jag relaterar till ensamhet.
Efter att ha fått massa ord emot mig så som ful, dryg, jobbig, dålig, efterbliven, retard, mongo och alla möjliga ord sedan flera år tillbaka så är jag väldigt rädd att gå dit igen. Jag är ensam nu också men absolut inte lika mycket.
Jag har varit min egna mobbare under en lång tid och det är bara jag själv som får mig att må dåligt. Jag hatar att titta mig själv i spegeln, foton, film eller bara ens tänka på mig själv.Varje gång jag pratar med mig själv eller börja tänka igenom saker så mår jag bara dåligt för jag kan inte tänka på något bra längre och har ingen livsglädje kvar.
Jo, jag vet att det är såå många personer som har det värre; men jag är så jävla i helvetes less på att spela en glad perfekt prinsessa som driver en perfekt blogg och som inte har några uppförsbackar.